Mitt livs stora kärlek träffade jag för nästan exakt 3 år sedan! Det är något av det bästa men också något av det värsta jag varit med om.

Allting började med ett oskyldigt telefonsamtal och slutade i mängder med tårar.

En kväll i december ringer min telefon och när jag svarar är det en okänd person i andra ändan. Något som förvånade mig först var att han verkade veta en hel del om mig och jag visste inte ens vad han hette, än mindre vem han var.

Efter ett tag erkände han att han var en bror till en av mina kompisar, en bror som jag aldrig hade varken träffat eller sett på kort.

Hur som helst så blev det ett väldigt långt samtal och det kändes som om vi hade känt varandra hela livet.

Det blev lååånga telefonsamtal varje kväll när barnen gått och lagt sig och de varade långt in på nätterna, konstigt nog var jag ändå aldrig speciellt trött, hur lite jag än hade sovit.

Dagen innan julafton bestämde vi att han skulle komma hem till mig, sagt och gjort!

Jag kan lova att det slog gnistor när jag öppnade dörren den där kvällen...

Åhh vad livet kändes underbart i den studen.

Det blev nyär och jag skulle fira nyår tillsammans med mina barn och min nyfunna kärleks syster och hennes lilla familj.

Vem dyker inte upp där sent på kvällen?? Min kärlek! Och det gjorde mig så fruktansvärt lycklig.

Han skulle egentligen jobba hela natten och det visste jag ju om så jag blev väldigt förvånad när han så dök upp iallafall...

Det nya året började med kärlek!

Eftersom han bodde väldigt långt bort blev det ibland långt emellan gångerna vi sågs men dessto mer kärleksfullt och intensvit när vi väl träffades, men vi försökte träffas så ofta det bara gick!

Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv.

Men sen kom dagen då varken jag eller han orkade mer.

Jag ville och vill fortfarande leva mitt liv tillsammans med honom men tyvärr blev avståndet för stort. Jag kan inte leva med en kärlek som bor över 50 mil bort, jag ville vakna brevid honom varje dag och kan man inte få det man vill är det lika bra att sluta plåga sig själv. Jag var inte beredd att flytta och det mest för barnens skull och han hade precis köpt sig ett mysigt litet torp som han höll på att renovera för fullt. Inte heller han ville väl egentligen ge upp det liv han levde med sin familj och sina vänner, vilket jag mycket väl förstår.

Men oj vad ont det gjorde!!

Vi håller fortfarande kontakten och för ett tag sedan var han är på en fika när han hade vägarna förbi.

jag hade ändå hoppats att åren skulle läka alla sår och kärleken skulle til slut dö ut, men inte då!

Det sprakade fortfarande lika mycket och jag kände mig lika kär som jag gjorde förra gången jag träffade honom för 2 år sedan!

Jag vill fortfarande leva mitt liv tillsammans med honom.

Under åren har jag ju trots allt träffat andra människor som betyder en hel del, men jag har inte för mitt liv kunnat förstå varför jag inte blivit kär. Jag har trott att jag har varit det men insett tillslut att jag varit kär i kärleken, den riktiga kärleken har jag hela tiden kännt för J, fastän jag egentligen velat förtränga det!

Jag vet inte vad jag ska göra för att glömma och gå vidare, han har ju allt jag vill ha hos den människa jag vill leva mitt liv tillsammans med...

Denna ljuva kärlek!